Klimatet, tonen och boken

Som några av er kanske har märkt, har jag legat lågt här på bloggen, på twitter och på Facebook. Jag har i princip endast visat mig när jag och Daniel Gausel kör #enströmochgausel på Östra grundskolans Facebook-sida.

På twitter har jag gillat, och retweetar några inlägg och på Fejan har jag delat några sköna minnen och gillat några härliga inlägg (som oftast inte har med skola att göra). Jag är trött på allt hackande som finns på de sociala medierna. Alla förståsigpåare som tar för sig mer och mer. Som rackar ner på idéer och förslag. Oftast utan att själva vara särskilt konstruktiva. Klimatet på sociala medier är kallt. Iskallt. Och tonen har mycket kvar att önska. Att det finns de som skriver elakt, för att sedan radera sina tweets tyder på en viss ånger. Och på ett strutsbeteende.

Boken

Jag har fått den stora förmånen att få skriva en bok. Den ska handla om mitt sätt att vara, och arbeta, i klassrummet. Den utgår helt från mig själv och de som jag har tagit inspiration från. Det kan vara Dylan Williams och James Nottingham, men också från Lennart ”Sälen” Sällström. han var min fotbollstränare och min mentor när jag pluggade till lärare. Boken har arbetstiteln ”Läx- och provfritt klassrum”. Hoppas det retar någon. För jag har inte bett Twittermaffian om lov. Boken bygger på föreläsningen jag har får den stora äran att hålla några gånger under hösten. Föreläsningen heter #hannaochalice och baseras på två elever och deras skolgång. Boken släpps under våren, jag återkommer om exakta datum.

Projekt

På Östra grundskolan håller vi på med två projekt, ett stort och ett lite mindre. Det stora projektet har vi döpt till ”Sagor och myter”. Det är ett ämnesövergripande arbete där ämnena slöjd, svenska, teknik, bild är med. Eleverna kommer att läsa in sina sagor som podcasts. Släpps på iTunes under våren.

Det andra, lite mindre, projektet är The battery challenge . Det är en tävling där eleverna ska skapa filmer som har budskapet att uppladdningsbara batterier är bättre än engångsbatterier. Kul projekt som innehåller ämnesövergripande arbete.

Överraskningar

Jag vågar lova ett par överraskningar under den senare delen av hösten. Stay tuned!

PS. Jag är alltså kvar på Östra grundskolan.

Sköt er och sköt om er!

Tack för allt Skogås!

Tack Skogås

Nu är beslutet taget. Jag har sagt upp mig från Östra Grundskolan. Det har inte varit ett lätt beslut, och våndan har varit stor. Men energin är slut. Jag behöver ny input. Jag har under denna process haft, nästan daglig, kontakt med rektor Anna, och ingen skugga ska falla över henne. Hon har gjort allt för att jag ska ändra mitt beslut.

Jag har haft lite dåligt samvete för de nya sjuorna som kommer till Östra Grundskolan i höst. Jag vet att några elever har önskat att få mig som mentor (en stor ära för mig), och då beslutar jag mig för att lämna skolan. Hur skulle det kännas för dem? Men jag kan inte tänka så, jag måste sätta mig själv i första rummet.

Chanser får man inte, chanser tar man. Så nu tar jag chansen att satsa ännu mer på mina egna föreläsningar (stort tack till alla er som, redan nu, har bokat mig till hösten/vintern. Ni andra; se till att boka).

Har jag då gjort något för ungdomarna i Skogås? Ja, jag tycker det. Här är ett axplock:

Skola och fotboll

Jag har varit en av ledarna i fotbollsskolan under två omgångar. Jag har tränat pojkar födda -95. Vi vann Sanktan, tog brons i Futsal-SM och vann vår Pojkallsvenska serie. Det är en bragd med tanke på att vi mötte storklubbar som Örebro, Degerfors och Forward. Laget bestod till stora delar av Skogås-killar, där jag dessutom undervisade några av dem. Många av spelarna träffade mig oftare än de träffade sina föräldrar.

Jag har arbetat/praktiserat på Sjötorpsskolan, Vretskolan, Mörtviksskolan, Skogåsskolan och Östra Grundskolan. Det finns fortfarande elever som ringer/sms:ar och frågar om en MA-uppgift eller en fysikuppgift. Det tyder på ett visst förtroende. Och det är jag ruskigt stolt över! Min VFU gjorde jag på Mörtviksskolan, hos Lennart ”Sälen” Sällström, och fick jag lära mig allt som inte Lärarhögskolan tog upp i sin utbildning. Och det var mycket som inte togs upp där.

 

Tack 9B!

De sista tre åren har jag varit mentor för 9B. En stor klass (30 elever). Trots att jag har varit borta ibland på föreläsningar, och andra resor, har ni alltid välkomnat mig tillbaka. Vi har skrattat och bråkat, vi har skrikit och viskat, vi har upplevt och levt. Varje dag jag har fått hänga med er har varit en ära.

Tack vare er har utmärkelser och certifieringar regnat över mig (nåja). Tack vare er har jag fått åka till USA och föreläsa. Tack vare er har jag fått föreläsa i London. Och vilka makalöst roliga äventyr det har varit! Tack vare er blev jag utsedd till årets pedagog 2014. Evigt tacksam.

Tack vare er blev Hologrammen en succé. Ni har visat att ni är grymma på att designa toaletter. Ni är alla vana poddare nu. Ni är grymma filmskapare. Men viktigast av allt. Jag har fått 30 nya vänner. Sista resan med gänget till Fjärdlång, blev en höjdare! Tack för två magiska dygn och tack för alla minnen. Ni har alla en plats i mitt hjärta.

Tack!

Ett särskilt tack ska riktas till de ledarna jag har fått arbeta med genom fotbollen; Johan N, Johan W, Kjelle, ”Sälen”, Micke och sist men inte minst Nisse. Denna fantastiska människa som har gjort så mycket för så många ungdomar i Skogås. Han vann, tillsammans med Kjelle, priset som årets ledare i Huddinge Kommun. Alla glada stunder jag har delat med dig ligger mig otroligt varmt om hjärtat. Ett minne som är särskilt starkt är vi gör 1-0 mot Huddinge och du springer med din långa, blåa ledarjacka fladdrande bakom dig. Du såg ut som Superman!

Ett stort tack till de jag har haft nöjet att arbeta med. Carena, Carina, Brännis, Rothen, Jocke, Larsa, Tobbe, Ania, med flera. Ni har lärt mig något nytt varje dag! Tack för det! Peter B, tack för att du trodde på mig för fyra år sedan. Anna, tack för att du har gett mig frihet att göra det jag är bäst på.

Ett sista GIGANTISKT tack ska riktas till alla fina, varma och härliga ungdomar som jag har haft möjlighet att lära känna under dessa år. Ni har format mig till den jag är idag.

Men nu är min tid i Skogås över. Som jag nämnde tidigare kommer jag att lägga ännu mer krut på mitt företag, men jag kommer också lägga mycket krut på min nya tjänst, på en annan skola, i en annan kommun. Vilken skola det rör sig om, får ni veta på onsdag.

Tack för att ni orkade att läsa denna text.

Sköt er och sköt om er!

Balkongvarma hälsningar

//Anders

 

 

Jan Guillou och Kenny Bräck

Jan Guillou och Kenny Bräck har inte många likheter (som jag vet om i alla fall). Men de har båda figurerat runt min text om tekniska hjälpmedel i i klassrummet. Artikeln där Kenny förekommer kan du läsa här. Artikeln där Jan figurerar läser du just nu. 

Under rådande flyttkaos bjuder vi min äldsta son Max på försenad födelsedagsmiddag. Vi byter flyttkartonger och vändor till grovsoprummet mot en mysig italiensk restaurang i Huddinge Centrum. Jag är lärare, min fru är lärare och Max studerar till lärare. Samtalen kretsar, föga överraskande, kring skola, TV-programmet ”Gympaläraren” och tekniska hjälpmedel i klassrummet. Max berättar då att Jan Guillou har kommenterat diskussionerna om mobiltelefonen i klassrummet. Hade han andra åsikter om detta än vad jag har? Skiter hajen i vattnet? Självklart hade han andra åsikter än jag. han avslutar med att skriva; ”På vilken annan arbetsplats skulle vi tillåta fritt telefonerande”?  

Jag ska förtydliga mig. I min debattartikel i Aftonbladet hävdade jag att teknik var bra att använda sig av i klassrummet. Att teknik kan hjälpa elever med, till exempel, att läsa, skriva och skapa olika typer av alster (film, podcast). Tyvärr gled det in en och annan snedseglare och påpekade att mobiltelefonen är uppfunnen av Belsebub, och att den inte ska användas av någon under 22 år. Min poäng var att telefonen är ett av alla fina hjälpmedel i klassrummet, och att förbud sällan hjälper. Vidare menar jag att telefonen är idag en liten dator, allt du kan göra med en mobiltelefon, kan du göra med en dator. Inklusive ringa, skicka sms, maila, surfa på Facebook, snapchatta und so weither. Det innebär att det inte är tekniken vi ska skylla på. Dra nu era egna slutsatser om vad som fattas i klassrummen. Kunskap? Insikt? Innovativa initiativ? Lärare med öppet mindset?

Efter att min artikel släppts på webben hade jag över 350 mail i min inkorg. Mycket hat. Men lika mycket kärlek. Kommentarer som ”hur fan kan du vara lärare?” blandades upp med kommentarer som ”jag önskade min son fick ha dig som lärare”. Detta var första gången gången som jag fick uppleva näthat på riktigt. (Nej, vid närmare eftertanke var det andra gången jag upplevde näthat. Första gången var det en professor i pedagogik, på ett av Sveriges största lärosäten som gick bananas på Twitter. Och efteråt raderade han alla sina tweets). I kommentarerna som finns kopplade till webbartikeln har folk både tyckt och tänkt, bra så. Så länge det finns substans i tyckandet har jag inga problem med att folk tycker olika.

Tillbaka till en av Sveriges största åsiktsmaskin nr 1, Jan Guillou. Det är lätt att tycka och tänka när man själv inte arbetar i skolan. Bort med mobilen, sitt tyst, ta av dig mössan. Läraryrket är ett yrke som alla har en åsikt om. Det har sina fördelar. Och sina nackdelar. Som ungdomarna skriver: dsvdv. Vet man vad den förkortningen betyder, vet man också vilka fördelar och nackdelar det finns med yrket. Och jag tror Jan inte vet ett skit om vardagen i skolan. Att han använder ordet ”telefonerande”, är makalöst. 30-talet ringde och ville ha tillbaka sitt vokabulär. Har han en bakelit-telefon i sin jaktstuga? Tror han, på riktigt, att eleverna sitter och ringer på lektionerna? När besökte han senast ett klassrum? Härmed bjuder jag in Jan Guillou till mitt klassrum. Jag lovar att mina elevers argument slår Jans föråldrade argument. Tror ni han vågar dyka upp? Det tror inte jag.

Vill ni (och det vill ni) läsa mer om mitt arbete med tekniska hjälpmedel i klassrummen, rekommenderar jag denna artikel. 

Hörrni! Nu ser vi till att ge eleverna ansvar, för då tar de ansvar. Vi försöker också släppa konservatismen som ligger som en surströmmingslukt i många svenska klassrum.

Nu återgår jag till flyttkartongerna. Trevlig påskhelg!

Sköt er och sköt om er.

Till sist; Skolverket gör en Petter. Släpper delar av IT-strategin vid ett flertal tillfällen under våren. Cliffhanger!

Mot Austin!

På fredag är det dags. Då lyfter planet mot Austin, Texas och mässan SXSWedu. Jag ska föreläsa där på tisdag 7/2, men jag tror jag behöver ett par dagar för att komma in i rätt dygnsrytm. Jag har, tidigare, skrivit om projektet GlobalCOlab, som är anledningen till att jag får åka till USA och föreläsa.

Här hittar du föreläsningen på SXSWedu:s hemsida. 

SXSWedu är en av världens största utbildningsmässor, och som varje år byter stad. I år är det Austins tur att stå som värd för detta evenemang. När jag står på scenen i USA ska jag tänka på min egen skolgång. Som inte är något mina föräldrar är särskilt stolta över. Betygen låg klart under genomsnitt. Jag tyckte inte att utbildning var något för mig, jag tyckte heller inte att alla lärare la två fingrar i kors för att göra skolan roligare/betydelsefull. I kombination med mitt eget ointresse blev betygen därefter. Men det vände. Om någon vecka står alltså jag, den ointresserade ”under-medel-i-betyg” på SXSWedu och föreläser om hur man KAN arbeta i matematik och NO.

Att ge alla elever chansen har varit mitt motto sen jag startade min lärarbana. Och just det försökte jag betona i mitt debattinlägg på Aftonbladet, inlägget kan ni läsa här. Man skulle, utan att överdriva, att reaktionerna har varit blandade. Några höll med mig, andra inte. Många förstod att jag ville att vi skulle ta till oss ny teknik i skolan, och använda den på ett sätt som hjälper eleverna. Andra ville absolut inte ha datorer/telefoner i skolan, och använde argument som ”ska skolan betala för wifi då?”, ”eleverna kan ju vara elaka på nätet, ska vi då uppmuntra detta genom att använda teknik i klassrummet?”. Argumenten väger lätt, tycker jag. Ska skolan verkligen vara ett wifi-fritt ställe? Och går det inte att lära elever HUR man ska vara på nätet? 

Att ha blivit nominerad till Trevor Dolan Foundation 2016, ser jag som en stor ära. Tidigare pristagare är Jacob Möllstam och Karin Nygårds. Bägge två är grymma människor och utbildare! En av kriterierna är att man ska vara ”punk i skolvärlden”, och eftersom mina husgudar är Ebba Grön så blir nomineringen en stor och hedrande grej för mig.

Under våren så har jag och mina elever byggt hologram-projektorer och skapat egna hologramfilmer. Ett projekt som fler skolor nu har hakat på! Ni hittar en film här nedanför på HUR det kan se ut. Jag har skapat en kurs på iTunesU, så ladda ner den kursen och lär dig skapa en egen Hologramfilm. Kursen hittar du här!

Sköt er och sköt om er!