Klimatet, tonen och boken

Som några av er kanske har märkt, har jag legat lågt här på bloggen, på twitter och på Facebook. Jag har i princip endast visat mig när jag och Daniel Gausel kör #enströmochgausel på Östra grundskolans Facebook-sida.

På twitter har jag gillat, och retweetar några inlägg och på Fejan har jag delat några sköna minnen och gillat några härliga inlägg (som oftast inte har med skola att göra). Jag är trött på allt hackande som finns på de sociala medierna. Alla förståsigpåare som tar för sig mer och mer. Som rackar ner på idéer och förslag. Oftast utan att själva vara särskilt konstruktiva. Klimatet på sociala medier är kallt. Iskallt. Och tonen har mycket kvar att önska. Att det finns de som skriver elakt, för att sedan radera sina tweets tyder på en viss ånger. Och på ett strutsbeteende.

Boken

Jag har fått den stora förmånen att få skriva en bok. Den ska handla om mitt sätt att vara, och arbeta, i klassrummet. Den utgår helt från mig själv och de som jag har tagit inspiration från. Det kan vara Dylan Williams och James Nottingham, men också från Lennart ”Sälen” Sällström. han var min fotbollstränare och min mentor när jag pluggade till lärare. Boken har arbetstiteln ”Läx- och provfritt klassrum”. Hoppas det retar någon. För jag har inte bett Twittermaffian om lov. Boken bygger på föreläsningen jag har får den stora äran att hålla några gånger under hösten. Föreläsningen heter #hannaochalice och baseras på två elever och deras skolgång. Boken släpps under våren, jag återkommer om exakta datum.

Projekt

På Östra grundskolan håller vi på med två projekt, ett stort och ett lite mindre. Det stora projektet har vi döpt till ”Sagor och myter”. Det är ett ämnesövergripande arbete där ämnena slöjd, svenska, teknik, bild är med. Eleverna kommer att läsa in sina sagor som podcasts. Släpps på iTunes under våren.

Det andra, lite mindre, projektet är The battery challenge . Det är en tävling där eleverna ska skapa filmer som har budskapet att uppladdningsbara batterier är bättre än engångsbatterier. Kul projekt som innehåller ämnesövergripande arbete.

Överraskningar

Jag vågar lova ett par överraskningar under den senare delen av hösten. Stay tuned!

PS. Jag är alltså kvar på Östra grundskolan.

Sköt er och sköt om er!

Tack för allt Skogås!

Tack Skogås

Nu är beslutet taget. Jag har sagt upp mig från Östra Grundskolan. Det har inte varit ett lätt beslut, och våndan har varit stor. Men energin är slut. Jag behöver ny input. Jag har under denna process haft, nästan daglig, kontakt med rektor Anna, och ingen skugga ska falla över henne. Hon har gjort allt för att jag ska ändra mitt beslut.

Jag har haft lite dåligt samvete för de nya sjuorna som kommer till Östra Grundskolan i höst. Jag vet att några elever har önskat att få mig som mentor (en stor ära för mig), och då beslutar jag mig för att lämna skolan. Hur skulle det kännas för dem? Men jag kan inte tänka så, jag måste sätta mig själv i första rummet.

Chanser får man inte, chanser tar man. Så nu tar jag chansen att satsa ännu mer på mina egna föreläsningar (stort tack till alla er som, redan nu, har bokat mig till hösten/vintern. Ni andra; se till att boka).

Har jag då gjort något för ungdomarna i Skogås? Ja, jag tycker det. Här är ett axplock:

Skola och fotboll

Jag har varit en av ledarna i fotbollsskolan under två omgångar. Jag har tränat pojkar födda -95. Vi vann Sanktan, tog brons i Futsal-SM och vann vår Pojkallsvenska serie. Det är en bragd med tanke på att vi mötte storklubbar som Örebro, Degerfors och Forward. Laget bestod till stora delar av Skogås-killar, där jag dessutom undervisade några av dem. Många av spelarna träffade mig oftare än de träffade sina föräldrar.

Jag har arbetat/praktiserat på Sjötorpsskolan, Vretskolan, Mörtviksskolan, Skogåsskolan och Östra Grundskolan. Det finns fortfarande elever som ringer/sms:ar och frågar om en MA-uppgift eller en fysikuppgift. Det tyder på ett visst förtroende. Och det är jag ruskigt stolt över! Min VFU gjorde jag på Mörtviksskolan, hos Lennart ”Sälen” Sällström, och fick jag lära mig allt som inte Lärarhögskolan tog upp i sin utbildning. Och det var mycket som inte togs upp där.

 

Tack 9B!

De sista tre åren har jag varit mentor för 9B. En stor klass (30 elever). Trots att jag har varit borta ibland på föreläsningar, och andra resor, har ni alltid välkomnat mig tillbaka. Vi har skrattat och bråkat, vi har skrikit och viskat, vi har upplevt och levt. Varje dag jag har fått hänga med er har varit en ära.

Tack vare er har utmärkelser och certifieringar regnat över mig (nåja). Tack vare er har jag fått åka till USA och föreläsa. Tack vare er har jag fått föreläsa i London. Och vilka makalöst roliga äventyr det har varit! Tack vare er blev jag utsedd till årets pedagog 2014. Evigt tacksam.

Tack vare er blev Hologrammen en succé. Ni har visat att ni är grymma på att designa toaletter. Ni är alla vana poddare nu. Ni är grymma filmskapare. Men viktigast av allt. Jag har fått 30 nya vänner. Sista resan med gänget till Fjärdlång, blev en höjdare! Tack för två magiska dygn och tack för alla minnen. Ni har alla en plats i mitt hjärta.

Tack!

Ett särskilt tack ska riktas till de ledarna jag har fått arbeta med genom fotbollen; Johan N, Johan W, Kjelle, ”Sälen”, Micke och sist men inte minst Nisse. Denna fantastiska människa som har gjort så mycket för så många ungdomar i Skogås. Han vann, tillsammans med Kjelle, priset som årets ledare i Huddinge Kommun. Alla glada stunder jag har delat med dig ligger mig otroligt varmt om hjärtat. Ett minne som är särskilt starkt är vi gör 1-0 mot Huddinge och du springer med din långa, blåa ledarjacka fladdrande bakom dig. Du såg ut som Superman!

Ett stort tack till de jag har haft nöjet att arbeta med. Carena, Carina, Brännis, Rothen, Jocke, Larsa, Tobbe, Ania, med flera. Ni har lärt mig något nytt varje dag! Tack för det! Peter B, tack för att du trodde på mig för fyra år sedan. Anna, tack för att du har gett mig frihet att göra det jag är bäst på.

Ett sista GIGANTISKT tack ska riktas till alla fina, varma och härliga ungdomar som jag har haft möjlighet att lära känna under dessa år. Ni har format mig till den jag är idag.

Men nu är min tid i Skogås över. Som jag nämnde tidigare kommer jag att lägga ännu mer krut på mitt företag, men jag kommer också lägga mycket krut på min nya tjänst, på en annan skola, i en annan kommun. Vilken skola det rör sig om, får ni veta på onsdag.

Tack för att ni orkade att läsa denna text.

Sköt er och sköt om er!

Balkongvarma hälsningar

//Anders

 

 

Jan Guillou och Kenny Bräck

Jan Guillou och Kenny Bräck har inte många likheter (som jag vet om i alla fall). Men de har båda figurerat runt min text om tekniska hjälpmedel i i klassrummet. Artikeln där Kenny förekommer kan du läsa här. Artikeln där Jan figurerar läser du just nu. 

Under rådande flyttkaos bjuder vi min äldsta son Max på försenad födelsedagsmiddag. Vi byter flyttkartonger och vändor till grovsoprummet mot en mysig italiensk restaurang i Huddinge Centrum. Jag är lärare, min fru är lärare och Max studerar till lärare. Samtalen kretsar, föga överraskande, kring skola, TV-programmet ”Gympaläraren” och tekniska hjälpmedel i klassrummet. Max berättar då att Jan Guillou har kommenterat diskussionerna om mobiltelefonen i klassrummet. Hade han andra åsikter om detta än vad jag har? Skiter hajen i vattnet? Självklart hade han andra åsikter än jag. han avslutar med att skriva; ”På vilken annan arbetsplats skulle vi tillåta fritt telefonerande”?  

Jag ska förtydliga mig. I min debattartikel i Aftonbladet hävdade jag att teknik var bra att använda sig av i klassrummet. Att teknik kan hjälpa elever med, till exempel, att läsa, skriva och skapa olika typer av alster (film, podcast). Tyvärr gled det in en och annan snedseglare och påpekade att mobiltelefonen är uppfunnen av Belsebub, och att den inte ska användas av någon under 22 år. Min poäng var att telefonen är ett av alla fina hjälpmedel i klassrummet, och att förbud sällan hjälper. Vidare menar jag att telefonen är idag en liten dator, allt du kan göra med en mobiltelefon, kan du göra med en dator. Inklusive ringa, skicka sms, maila, surfa på Facebook, snapchatta und so weither. Det innebär att det inte är tekniken vi ska skylla på. Dra nu era egna slutsatser om vad som fattas i klassrummen. Kunskap? Insikt? Innovativa initiativ? Lärare med öppet mindset?

Efter att min artikel släppts på webben hade jag över 350 mail i min inkorg. Mycket hat. Men lika mycket kärlek. Kommentarer som ”hur fan kan du vara lärare?” blandades upp med kommentarer som ”jag önskade min son fick ha dig som lärare”. Detta var första gången gången som jag fick uppleva näthat på riktigt. (Nej, vid närmare eftertanke var det andra gången jag upplevde näthat. Första gången var det en professor i pedagogik, på ett av Sveriges största lärosäten som gick bananas på Twitter. Och efteråt raderade han alla sina tweets). I kommentarerna som finns kopplade till webbartikeln har folk både tyckt och tänkt, bra så. Så länge det finns substans i tyckandet har jag inga problem med att folk tycker olika.

Tillbaka till en av Sveriges största åsiktsmaskin nr 1, Jan Guillou. Det är lätt att tycka och tänka när man själv inte arbetar i skolan. Bort med mobilen, sitt tyst, ta av dig mössan. Läraryrket är ett yrke som alla har en åsikt om. Det har sina fördelar. Och sina nackdelar. Som ungdomarna skriver: dsvdv. Vet man vad den förkortningen betyder, vet man också vilka fördelar och nackdelar det finns med yrket. Och jag tror Jan inte vet ett skit om vardagen i skolan. Att han använder ordet ”telefonerande”, är makalöst. 30-talet ringde och ville ha tillbaka sitt vokabulär. Har han en bakelit-telefon i sin jaktstuga? Tror han, på riktigt, att eleverna sitter och ringer på lektionerna? När besökte han senast ett klassrum? Härmed bjuder jag in Jan Guillou till mitt klassrum. Jag lovar att mina elevers argument slår Jans föråldrade argument. Tror ni han vågar dyka upp? Det tror inte jag.

Vill ni (och det vill ni) läsa mer om mitt arbete med tekniska hjälpmedel i klassrummen, rekommenderar jag denna artikel. 

Hörrni! Nu ser vi till att ge eleverna ansvar, för då tar de ansvar. Vi försöker också släppa konservatismen som ligger som en surströmmingslukt i många svenska klassrum.

Nu återgår jag till flyttkartongerna. Trevlig påskhelg!

Sköt er och sköt om er.

Till sist; Skolverket gör en Petter. Släpper delar av IT-strategin vid ett flertal tillfällen under våren. Cliffhanger!

Mot Austin!

På fredag är det dags. Då lyfter planet mot Austin, Texas och mässan SXSWedu. Jag ska föreläsa där på tisdag 7/2, men jag tror jag behöver ett par dagar för att komma in i rätt dygnsrytm. Jag har, tidigare, skrivit om projektet GlobalCOlab, som är anledningen till att jag får åka till USA och föreläsa.

Här hittar du föreläsningen på SXSWedu:s hemsida. 

SXSWedu är en av världens största utbildningsmässor, och som varje år byter stad. I år är det Austins tur att stå som värd för detta evenemang. När jag står på scenen i USA ska jag tänka på min egen skolgång. Som inte är något mina föräldrar är särskilt stolta över. Betygen låg klart under genomsnitt. Jag tyckte inte att utbildning var något för mig, jag tyckte heller inte att alla lärare la två fingrar i kors för att göra skolan roligare/betydelsefull. I kombination med mitt eget ointresse blev betygen därefter. Men det vände. Om någon vecka står alltså jag, den ointresserade ”under-medel-i-betyg” på SXSWedu och föreläser om hur man KAN arbeta i matematik och NO.

Att ge alla elever chansen har varit mitt motto sen jag startade min lärarbana. Och just det försökte jag betona i mitt debattinlägg på Aftonbladet, inlägget kan ni läsa här. Man skulle, utan att överdriva, att reaktionerna har varit blandade. Några höll med mig, andra inte. Många förstod att jag ville att vi skulle ta till oss ny teknik i skolan, och använda den på ett sätt som hjälper eleverna. Andra ville absolut inte ha datorer/telefoner i skolan, och använde argument som ”ska skolan betala för wifi då?”, ”eleverna kan ju vara elaka på nätet, ska vi då uppmuntra detta genom att använda teknik i klassrummet?”. Argumenten väger lätt, tycker jag. Ska skolan verkligen vara ett wifi-fritt ställe? Och går det inte att lära elever HUR man ska vara på nätet? 

Att ha blivit nominerad till Trevor Dolan Foundation 2016, ser jag som en stor ära. Tidigare pristagare är Jacob Möllstam och Karin Nygårds. Bägge två är grymma människor och utbildare! En av kriterierna är att man ska vara ”punk i skolvärlden”, och eftersom mina husgudar är Ebba Grön så blir nomineringen en stor och hedrande grej för mig.

Under våren så har jag och mina elever byggt hologram-projektorer och skapat egna hologramfilmer. Ett projekt som fler skolor nu har hakat på! Ni hittar en film här nedanför på HUR det kan se ut. Jag har skapat en kurs på iTunesU, så ladda ner den kursen och lär dig skapa en egen Hologramfilm. Kursen hittar du här!

Sköt er och sköt om er!

Kenny Bräck och skolan

Att skylla på olika ting är skolans ”orange is the new black”. När man som lärare inte vill se möjligheter, utan istället letar problem, då gräver vi vår egen grav. Dessutom med en hastighet som hade gjort Kenny Bräck avundsjuk.

I dagens debatt på Aftonbladet kan vi läsa om Björn Erikssons slakt på mobiltelefoner i klassrummet. Läser man mellan raderna kan man skönja en ”jag – är – emot – förändringar” attityd, som är kontraproduktiv i skoldebatten. Mobiltelefonen är idag en liten smidig dator. Så det Björn Eriksson säger är: Förbjud teknik i klassrummen. Frågorna Björn glömmer att ställa sig själv är: Hur gör jag min undervisning mer intressant med hjälp av tekniken? Hur kan mina elever bli hjälpta av tekniken? Skulle dessa frågor ställas oftare, hade vi inte haft problem med skolutveckling i Sverige. Åtminstone hade vi tagit bort ett, stort, problem.

Datorer/läsplattor/mobiltelefoner kan vara till hjälp med detta:

Diktering (alla är inte grymma på att skriva, men grymma på att prata).
”Läs upp” funktion (för de som inte kan språket).
Besöka platser dit eleverna inte kan ta sig (I ämnet SO är det grymt!)
Översättning (tänk på de flyktingar som behöver hjälp med språket).
Spela in ljudfiler som läraren/kamrater kan lyssna på.

Detta är ett LITET urval av vad som är möjligt med teknikens hjälp.

Jag anser att de som gnäller över mobiltelefonen i klassrummen, är de lärare som vill rulla på i gamla hjulspår. I texten skriver SO-Björn att hans gaspedal har hängt sig, och att han inte hinner titta i backspegeln. Jag tror precis tvärtom. Han tittar bara i backspegeln, tänker att det var bättre förr och letar efter sina blåkopior i baksätet på sin gröna Bubbla, av årsmodell 1978.

Att jämföra teknik med ett gift, år 2016, är att dumförklara en hel generation av framtida teknikutvecklare. I svenska klassrum sitter det massor av elever, som inte vet vad deras yrke kommer att vara. För att yrket inte är uppfunnet ännu. Vem trodde, 2005, att det skulle finnas en halv miljon apputvecklare i USA idag? Inte många. Det kan jag lova.

Jag känner mig inte chanslös mot tekniken och wifi-uppkopplingarna. Tvärtom. Jag ser det som unika möjligheter att utveckla min undervisning. I samma hastighet som Kenny Bräck rattade sin bil under Indy500 1999. Ett lopp som har för övrigt vann.

Precis som Björn påpekar; något måste hända. In med fler tekniska hjälpmedel i svensk skola. Nu.

Min mentorsklass är grym

Jag har under hösten, och framförallt, under julveckan följt debatten om skolan. Det finns massor av åsikter och tankar. Ofta är dessa tankar av negativ karaktär (det finns undantag, absolut), och därför tänkte jag hylla min mentorsklass. För det är de värda. Och det kan väl vara härligt att få avsluta 2015 med att läsa något positivt om skolan?!

På twitter känner sig några kränkta, andra känner sig påhoppade. Debatten är idag inte särskilt konstruktiv. Vilka som lider mest av detta? Jo, de vi ska arbeta tillsammans med varje dag. Eleverna. Det känns som om de är bortglömda i debatten. Och det är tragiskt.

Jag vill därför berätta för ALLA att mina eleverna är grymma. De är nyfikna, frågvisa, ambitiösa och framförallt härliga att umgås med. Därför ska jag hylla min mentorsklass.

  • Tack för att ni, 9B, har förstått att vi inte kommer vidare i vår utveckling om vi ska tjafsa om småsaker. Tyvärr har inte skol-Twitter förstått det.
  • Tack för att ni har förstått vikten av att kunna använda de digitala hjälpmedel som erbjuds i dessa dagar. Detta har inte alla på Twitter förstått ännu. Vissa tror fortfarande att skriva i sand är det bästa.
  • Tack för att ni har förstått vikten av samarbete. Med hjälp av kamrater kan vi uträtta underverk och lära oss av varandra. Med ett ”finare” ord kallas detta för kollaboration. Och även här slår ni de vuxna på fingrarna.
  • Tack för att ni har testat varje knasig/rolig idé jag har haft. Ni har inte bara prövat idéerna, ni har utvecklat och förfinat dem, så att de har blivit användbara och lärorika. För att klara av det behöver man tänka utanför boxen, och det är ungdomar mycket bättre på än vuxna. End of THAT discussion.
  • Tack för att ni varje dag berättar för mig, vilka appar/program som är ”inne” för tillfället. Att jag som lärare har snapchat, är helt och hållet er förtjänst. Jag vet inte hur mycket lärande det finns i snapchat, men det är kul! Ni har bjudit in mig till er vardag, och det är fruktansvärt värdefullt för mig! Tack för det förtroende ni visar mig, genom att bjuda in mig till er vardag.
  • Tack för att ni förstår skillnaden på betyg och lärande. Betyg är en bokstav, som berättar hur det gick på en uppgift/arbetsområde. Lärande är det vi växer av, det som gör oss till människor med empati, känslor, förståelse etc. Om jag hade fått sätta betyg på era personligheter hade ni alla fått A.
  • Tack för att alla får göra misstag, tack för att ni förstår att det är av misstagen människor lär sig.
  • Tack för alla SMS och mail på kvällar och helger. Där era frågeställningar är allt från MA/NO till en allmän fråga om livet.
  • Tack för att ni har hjärtat på rätta stället, ni förstår att olika uppfattningar är berikande och det bidrar till att ni växer som individer.
  • Tack för att ni ställer krav på oss lärare, det får mig att bli bättre.
  • Tack för att ni förstår hur formativ bedömning fungerar, i många fall bättre än vad lärare förstår det.
  • Tack för att jag får vara en liten del i er utveckling!
  • Jag är övertygad om att ni kommer att nå era, högt ställda, mål.
  • Det enda tråkiga är att vi bara har en termin kvar tillsammans. Men det kommer att bli en grym termin!

Gott slut och gott nytt!

Sköt er och sköt om er!