Boston, 29/10-15

Jag sitter i ett höstskönt Boston, på verandan som tillhör det bed and breakfast vi bor på. Jag skulle inte arbeta/skriva om något som har med skolan att göra. Men nu är jag tvungen.

Idag hände det. Idag kom det. Det tionde mailet. Det tionde mailet från den tionde eleven. Gemensamt för alla dessa elever? Att alla började på gymnasiet i höstas. Gemensamt för deras mail? En sanslös uppgivenhet över det antal timmar de måste lägga på sina studier utanför ordinarie skoltider. På höstlovet har de läxor i de flesta ämnena.

Deras frågor lyder så här:
1. Varför måste vi arbeta på kvällarna?
2. Varför pratar inte lärarna med varandra? Vi kan ha tre prov/inlämningar samma vecka.
3. Lärarna säger att de inte hinner med det vi ska göra på ordinarie lektioner. Stämmer det?
4. Varför räknar vi bara i MA-boken? Hos dig fick vi labba med matematiken, varför kan vi inte göra det nu?
5. Varför ligger problemlösningen som en extra, valfri, lektion. Och inte inbakad i den ordinarie MA-undervisningen?
6. Varför hade vi inga läxor hos dig?

Innan jag ska, försöka, svara på dessa frågor tänkte jag berätta en sann historia. Jag har två elever som redan i årskurs 8 gjorde det nationella provet i matematik. De skrev A på NP. Kul för dem! Och för att de skulle få en utmaning pratade jag med ett närliggande gymnasium för att se om det fanns möjlighet för de att läsa matematik där. Och det var inga problem. Men gymnasieskolan ville först ha ett kort möte där de skulle presentera skolan.

Så jag, eleverna och deras föräldrar gick på mötet. Trevligt möte. Tills personalen på gymnasiet sa att ”det är bra om man är duktig på att göra läxor, för det blir läxor från lektion till lektion”. Jag frågade om det var läxkunskaperna de skulle kunna, eller om det var matematiken de skulle LÄRA sig. Det blev genast en märklig stämning i rummet. ”Det vi har märkt är att eleverna inte är vana att göra läxor, och det innebär att resultaten på proven sjunker, och då sjunker också elevernas självförtroende. Och då sjunker ju betygen”, blev svaret på min fråga. Ytterligare ett problem dyker nu upp. Eleverna bedöms alltså bara på proven. Det innebär att formativ bedömning inte har slagit igenom ordentligt. Tragiskt. Enligt deras resonemang blir läraren immun. Immun mot elevernas eventuella kunskapsbrister, eftersom det är elevens ansvar att studera hemma.

OK, nu kastar vi oss över mina svar på elevernas frågor:

  1. Ni måste arbeta på kvällarna för att lärarna pratar bort lektionen. När ni istället skulle kunna lösa ett problem tillsammans.
  2.  Lärarna pratar inte med varandra för att de har satt sitt eget ämne på en piedestal, och tycker således att deras ämne är viktigast i världen.
  3.  Om lärarn går strikt efter MA-boken hinner man inte allt. Men frågan är ju varför man går strikt efter MA-boken.
  4. För att labba i ämnet MA krävs det tid att ta fram bra laborationer. Lärarans kanske inte har den tiden. Eller så är det bekvämt med MA-boken.
  5. Tyvärr vet jag inte varför de inte använder sig av problemlösning. Jag tycker det är ett väldigt effektivt sätt att träna flera förmågor samtidigt.
  6.  Anledningen till att ni inte hade några läxor hos mig var/är enkel: Ni arbetar i skolan. När ni kommer hem hoppas jag at ni njuter av er lediga tid. Dessutom har ju inte alla elever samma förutsättningar att göra sina läxor hemma. Alla har inte lärarföräldrar hemma, alla har inte samma backup hemifrån, alla har inte en lugn plats hemma att göra sina läxor på. Och då blir inte skolan likvärdig om man ska ge läxor.

Finns det olika typer av läxa?
Jag är otroligt trött på resonemanget ”det beror på vilken typ av läxor det är”. NEJ, det beror inte på vilken typ av läxor det är. En läxa är en läxa. Jag vet att några kommer hacka på mig och säga; ”du använder ju flippat klassrum, och det är en läxa”. NEJ, det är är inträdesbiljett till nästa lektion. Vi ser dessutom filmen tillsammans i klassrummet. Men om eleven vill/behöver se filmen ett par gånger innan lektionen så går det superduperbra. Det kallas för att att göra undervisningen/lärandet transparent och tillgängligt. Behöver eleven träna på något specifikt, gör hen det tillsammans med mig. Inte själv, som en läxa.

Första mötet med nya elever
När jag träffar elever för första gången säger jag att ”ni kommer inte få några läxor av mig”. Ett förtjust mumlande sprider sig i klassrummet. Jag ser några leenden. Jag ser många leenden. ”Men i gengäld förväntar jag mig att ni alla arbetar stenhårt å lektionerna”. Elevernas leenden sitter kvar. Vi har gjort vår första överenskommelse. Vi har knutit det första bandet mellan oss. Jag påminner om denna deal ofta. Mest för att hålla eleverna ”på tå”. När jag dessutom berättar att vi inte har några ”vanliga” prov, släpper pressen för många elever. Och de kan nu fokusera på det de är i skolan för att göra. Nämligen att lära sig, utveckla sina förmågor och bli självsäkra individer. Att några på gymnasiet dödar detta självförtroende gör mig förbannad. Riktigt förbannad.

Läxor = inget att skoja om
Jag har förstått att läxor är inget man skojar bort. Läxor ligger som en blöt, äcklig filt över skolan. Som en kvarleva av den industriella revolutionen, alla ska kunna vissa psalmer utantill. Punkt slut. Läxor har kommit att handla om vilken typ av föräldrar du har, antingen kan de hjälpa sitt barn, eller så har de råd att köpa läxhjälp (som också är en bransch som behöver en genomlysning).

Förra gången jag skrev om läxor blev det en storm i vattenglas. Jag hoppas att mitt resonemang får någon att lyfta på ögonbrynen och tänka till, innan man delar ut nästa läxa. Några kommer säkert att bli förbannade. Helt OK det med. Hör gärna av er om ni vill prata läxor, prov, lärande eller rent allmänt om skolan.

Sköt er och sköt om er!