Jan Guillou och Kenny Bräck

Jan Guillou och Kenny Bräck har inte många likheter (som jag vet om i alla fall). Men de har båda figurerat runt min text om tekniska hjälpmedel i i klassrummet. Artikeln där Kenny förekommer kan du läsa här. Artikeln där Jan figurerar läser du just nu. 

Under rådande flyttkaos bjuder vi min äldsta son Max på försenad födelsedagsmiddag. Vi byter flyttkartonger och vändor till grovsoprummet mot en mysig italiensk restaurang i Huddinge Centrum. Jag är lärare, min fru är lärare och Max studerar till lärare. Samtalen kretsar, föga överraskande, kring skola, TV-programmet ”Gympaläraren” och tekniska hjälpmedel i klassrummet. Max berättar då att Jan Guillou har kommenterat diskussionerna om mobiltelefonen i klassrummet. Hade han andra åsikter om detta än vad jag har? Skiter hajen i vattnet? Självklart hade han andra åsikter än jag. han avslutar med att skriva; ”På vilken annan arbetsplats skulle vi tillåta fritt telefonerande”?  

Jag ska förtydliga mig. I min debattartikel i Aftonbladet hävdade jag att teknik var bra att använda sig av i klassrummet. Att teknik kan hjälpa elever med, till exempel, att läsa, skriva och skapa olika typer av alster (film, podcast). Tyvärr gled det in en och annan snedseglare och påpekade att mobiltelefonen är uppfunnen av Belsebub, och att den inte ska användas av någon under 22 år. Min poäng var att telefonen är ett av alla fina hjälpmedel i klassrummet, och att förbud sällan hjälper. Vidare menar jag att telefonen är idag en liten dator, allt du kan göra med en mobiltelefon, kan du göra med en dator. Inklusive ringa, skicka sms, maila, surfa på Facebook, snapchatta und so weither. Det innebär att det inte är tekniken vi ska skylla på. Dra nu era egna slutsatser om vad som fattas i klassrummen. Kunskap? Insikt? Innovativa initiativ? Lärare med öppet mindset?

Efter att min artikel släppts på webben hade jag över 350 mail i min inkorg. Mycket hat. Men lika mycket kärlek. Kommentarer som ”hur fan kan du vara lärare?” blandades upp med kommentarer som ”jag önskade min son fick ha dig som lärare”. Detta var första gången gången som jag fick uppleva näthat på riktigt. (Nej, vid närmare eftertanke var det andra gången jag upplevde näthat. Första gången var det en professor i pedagogik, på ett av Sveriges största lärosäten som gick bananas på Twitter. Och efteråt raderade han alla sina tweets). I kommentarerna som finns kopplade till webbartikeln har folk både tyckt och tänkt, bra så. Så länge det finns substans i tyckandet har jag inga problem med att folk tycker olika.

Tillbaka till en av Sveriges största åsiktsmaskin nr 1, Jan Guillou. Det är lätt att tycka och tänka när man själv inte arbetar i skolan. Bort med mobilen, sitt tyst, ta av dig mössan. Läraryrket är ett yrke som alla har en åsikt om. Det har sina fördelar. Och sina nackdelar. Som ungdomarna skriver: dsvdv. Vet man vad den förkortningen betyder, vet man också vilka fördelar och nackdelar det finns med yrket. Och jag tror Jan inte vet ett skit om vardagen i skolan. Att han använder ordet ”telefonerande”, är makalöst. 30-talet ringde och ville ha tillbaka sitt vokabulär. Har han en bakelit-telefon i sin jaktstuga? Tror han, på riktigt, att eleverna sitter och ringer på lektionerna? När besökte han senast ett klassrum? Härmed bjuder jag in Jan Guillou till mitt klassrum. Jag lovar att mina elevers argument slår Jans föråldrade argument. Tror ni han vågar dyka upp? Det tror inte jag.

Vill ni (och det vill ni) läsa mer om mitt arbete med tekniska hjälpmedel i klassrummen, rekommenderar jag denna artikel. 

Hörrni! Nu ser vi till att ge eleverna ansvar, för då tar de ansvar. Vi försöker också släppa konservatismen som ligger som en surströmmingslukt i många svenska klassrum.

Nu återgår jag till flyttkartongerna. Trevlig påskhelg!

Sköt er och sköt om er.

Till sist; Skolverket gör en Petter. Släpper delar av IT-strategin vid ett flertal tillfällen under våren. Cliffhanger!

About the Author

No comments

Leave a Reply